En del av planerna inför flytten till landet var att lära sig att spinna men också att väva. Vilken tur då att det i närheten fanns en vävförening som tog emot nybörjare som får lära sig de ädla stegen av de erfarna och kunniga vävarna. I en sådan förening möts man av alla möjliga nya begrepp. Det är kontramarsch hit och cotolin dit och det är gubbatäcke, fattigmansdräll och kypert. För min del har de kreativa krafterna länge behövt fokusera sig på spinnandet och vad gäller vävningen orkade inte hjärnan kasta sig in för att hålla en ambitiös inlärningskurva, utan jag nöjde mig glatt med att väva det som var varpat och att hålla mig till trasmattor och att experimentera med ospunnen ull. Någon matta vävdes också i ullgarner tjocka som rep. Det var roligt att väva och det var också rogivande att hålla det enkelt. För att det ska bli det behövs bara att trådarna korsar varandra – över och under, över och under.  Tuskaft heter det. Det enklaste som finns.

Under tiden har jag städat och fått igång vävstolen i vävstugan i brygghuset. Rummet har det mest underbara eftermiddags- och kvällsljus och där är härligt att sitta.

Problemet än så länge är uppvärmningen till huset vilket innebär att vintersäsongen gör vävstolen obrukbar. Då har jag istället äntligen fått den moderna vävstolen ihopmonterad inomhus och har med den vävt lite olika projekt.

Nu finns en liten bordsvävstol och en gammaldags bandväv införskaffade så jag känner att de spunna garnerna kommer allt mer att testas i en hel process. Från att hjälpa lammet till världen och mata fåret till att hantera den klippta ullen (sortera, tvätta, tesa, karda, spinna, färga) till att hitta det rätta projektet för ullen. Lyckas man förena rätt fibrer med rätt projekt blir produkten lyckad och då kortas den där sträckan av mellan nybörjare och expert. För det är alldeles för enkelt att se på experterna som väver med sjuttioelva trampor och tänka ”dit kommer jag aldrig” och bli fullständigt skrämd och avskräckt. Inte kan mina produkter duga till något är en viskning som finns där tills att kombinationen av de rätta fibrerna med den rätta idén infinner sig och då kan en enkel tuskaft vara en underbar väv. En sjal, halsduk eller kanske löpare? Ibland finns det vackra i det enklaste.

Jag märker ändå att den där målbilden ”jag kommer aldrig att orka lära mig det där svåra” flyttas omärkligt hela tiden. Plötsligt har man varpat helt själv och plötsligt har man börjat intressera sig för mönstervävning. Ett hantverk har inte en ände – du kan alltid lära dig mer och även när du tror att du inte är sugen på att testa dina gränser sugs du in.

…länge leve drottningen?

Så kom då den dagen när vår matriark, Mektild, visade att hon inte orkade. En 13 år gammal tacka är en mycket gammal dam. Dock hade hon så tydligt ända in till denna dagen visat att hon är ledartackan. Bakpartiet hade blivit stelare och damen magrare men kom det en oönskad bagge in i hagen fick han en smäll och bråkade tackor så gick hon emellan.

Vi har bevakat henne för att försäkra oss om att hon inte rörde sig som hon hade ont och att blicken ständigt skulle vara klar. I morse kom hon fram och blev kliad under hakan till frukost. Två timmar senare låg hon ohjälpligt på marken och hade inte orkat resa sig. Med stöd kom hon upp och åt med begär knäckebröd men stapplade lite och ville gärna lägga sig på knäna. Efter mera knäckebröd och sedan med nosen i kornhinken fick hon den snabba förlösande bulten.

Jag har faktiskt inte sett en så fridfull tacka någon gång. Vi är både lite ledsna och lättade. Ledsna givetvis för att hon varit fårens ledare i 6 år och lättade för att hon fick komma bort när hon visade att det inte längre var bra. Precis som det ska vara. Nu får vi avvakta och se vilken drottning som kliver fram. Vem blir ledare i detta tomrum?

Tack Mektild. ❤ 

Har någon fastnat för Outlanderseriens naturfärgade sjalar och lösa ärmar? De stickade handledsvärmare som Claire använder i serien är ju nästan som lösa ärmar – inga fjösiga korta grejer här inte! Under vintern har jag utvecklat ett eget mönster som gör värmaren figurstickad – den smiter åt vid handleden och växlar sedan ut mot armen igen. Gillar man de snirkliga indragen och utväxlingarna kan man vika den sidan utåt och gillar man raka dubbelresår så låter man snirklet vara inåt. De är stickade av det finska Sju bröder garnet som är 75% ull och 25% syntet. Jag gillar att garnet inte är spunnet helt perfekt – då och då dyker det upp en liten tweed liknande nepp i garnet. Det ger struktur och bryter upp en annars för perfekt yta.

Längd ca 27-28 cm och storlek medium till stor.

Våren känns tidig i år även om vädret växlar och blåsten gör att kylan tidvis känns bitig. Ljuset flödar och den alldeles underbara fullmånen i februari gör att nätterna är ljusa. Livet vaknar.

Då dyker dammkornen i synfältet som speglas i ljuset från de smutsiga fönstren och allt det där ofärdiga som legat vackert under snö kommer fram. Det är både härligt och hemskt. Givetvis är det Luther och samvetet som ger den där skuldmedvetna tunga känslan av allt ”ogjort”, men vårens primitiva kraft går inte att ”skulda” bort. Livet är härligt och man gör det man kan!

Sedan länge har vi levt med funktionstyger (som vi nu vet läcker mikroplast i tvätten som vi sköljer ut i haven), nylon, polyester, akryler och låtsasläder. Man behöver inte vara någon överdriven miljökämpe för att ha förstått att vi behöver börja komma ihåg och lära oss på nytt hur de naturliga materialen känns och hur de kan användas.

På Sicilien finns en numera äldre kvinna som är den sista på jorden att skörda havssilke. Hon dyker ned och in i underjordiska grottor där hon skördar detta underbara material gram för gram. Sedan sorterar, tvättar, färgar, förbereder och spinner hon det till garn. Garnet kan stickas eller användas till broderier. Hon gör detta som ett kall och förväntas efterträdas av en dotter, men vad händer när de sista som kan nyttja naturmaterialen försvinner? Om de gör det? Måhända, är vi faktiskt på väg att vända redan nu. Vill tro att allt modernt intresse i spånad, vävning, omställning, odling och läderhantverk väcker inte bara hopp men ger också ett resultat.

Här är våra första försök i att förstå hur man kan garva vegetabiliskt. Det är ett arbete som kräver lite kraft i nyporna när skinnen ska rensas och sedan töjas så luft kommer in i dem så de blir mjuka. Det är också bitter-sweet när man så väl minns djuret denna fäll satt på. Han var ståtlig då och man kan hoppas att vi kan visa hans liv respekt genom att göra något fint av fällen. Det är ett livets kretslopp. På gott och ont. Allt av värde som kan bevaras och åternyttjas besparar miljön.

Hösten har varit långt utdragen i år vilket är skönt. Vi har hunnit med ytterligare utomhusaktiviteter och även byggnation inomhus. En ny spinnrock har hittat hem och garn har spunnits. Några marknadsdagar har det också hunnits med.

Hoppas vintern dröjer ännu litet till.

Mektild är den äldsta av tackorna och den mest tillgivna. Hon ska nu få gå i pension vad gäller lamm, även om hon varit en otrolig mamma. Det sägs att de bästa mammorna är magra för de ger sina lamm allt och det stämde med Mektilds senaste lamning. Jasmine, hon försåg sig länge efter att hon egentligen inte längre behövde det.

Så Mektild och jag hade vår egen lilla ritual. När jag skulle in i mjölkrummet där kraftfodret finns fintade Mektild sina medsystrar varje gång så hon lyckades ensam slinka in efter mig in i rummet. Där kunde hon sen i lugn och ro få äta kraftfoder utan buffel och utan girigt lamm.

Hennes ull är en blandning av det mjukaste fluffet i ljusa, gråa toner blandat med svarta långa raggiga täckhår. Jag spann en entrådig av både täckhåren och underullen och då blev resultatet detta lite metalliskt stålgråa. Mjukt är det. Mektildfluff.