Den nuvarande gården är en avstyckning av en större gård byggd kring början av 1800-talet. Jakobs idag inbegriper ett boningshus från ca 1913 och det ursprungliga brygghuset och stallsbyggnaden. Området är relativt tätbebyggt då ett hemman blivit flera och flera boningshus byggts under åren för att inrymma alla nya generationer. Tre gårdar ligger tätt idag men har alla generöst med egen mark.

Samma familj har ägt gården sedan den byggdes och det betyder att så gott som alla brädor, verktyg och generella hushållsartiklar i trä är märkta med initialer från någon av hemmansägarna.

När vi flyttade in upptäckte vi ständigt den sista matmors saker. Pepparkaksburkar in legio, köttkvarnar, kakspritsar, och mattor.  I brygghuset och stallet fanns upphängda i taket mängder av jordbruksverktyg , delar av spinnrockar, samt räfsor, sågar och andra nödvändiga ting. Plötsligt stöter man på en linbänk eller något i smide eller lådor som väntar på att få komma i arbete igen?

Kanske man till och med upptäcker ett nytt förråd med vagnar?

Troligen har gårdens ordspråk varit ”den som spar han har” och vilka är väl vi att ändra på sådan klokskap? 🙂 En rensning här måste göras långsamt, varsamt och med mycket eftertanke. Trots det är det så att vissa saker bara måste ut, som t ex 25-30årig gammal hö.

Höet har sedan fått bilda gårdens nya halmpotatisodling med lyckligt resultat. ”Det mesta kan återanvändas” får bli det nya ordspråket.