Snälla är de oftast fåren, men lite väl mycket ”följa John” kan det bli. I morse när jag gick ned till hagen och deras stall syntes inte fåren någonstans. Jag visslade. Inget svar. Jag kikade in i ligghallen. Tomt. Visslade uppåt skogen igen. Ingenting. Hann redan få riktig panik när jag hörde ett litet förvirrat bräk och såg ett litet huvud på fel sida om den avskiljande vägg, mellan deras hage och en annan del av gården där jag helst inte vill ha dem. Ett får hade hittat ett hål i stängslet och gått ut. Går en ut så går en till och sen går alla. Så fungerar flocken. När de väl hamnat på fel sida kunde de inte komma på hur de hamnat där eller hur de skulle kunna ta sig tillbaka. Det är lite som magi i deras värld. Plötsligt befinner de sig på en plats de inte räknat med och ingen aning om vad man ska göra för att återställa allt.

Lyckligtvis behövdes bara lite sönderbruten knäckebröd i plåtburk för att få dem att ”följa madam” istället. Och så vips är de tillbaka i hagen. Där kan de lite parafraserat härma Hasse Alfredsson: ”…hur står det till, hur står det till, hur står det till” – Minns ni vem det var som tog sig ut ur hagen? Jo det var ju vi, för tio sekunder sedan, vi hade den här fällen på oss, det kommer vi ihåg!”. Ordning återställd.

Något som är alldeles underbart med att bo på landet är hur väl stjärnorna syns på himlen. I avsaknad av gatubelysning blir alla andra ljus så otroligt märkbara. Häromnatten lyste den växande månen över brygghustaket på ett alldeles underbart sätt. Trots allt stök i entrén från staketmålningen lyste hela huset och fasaden upp som en tableau. Som om Hollywood klivit in med megastarka lampor och belyst en filmscen. Hade inte en av hundarna behövt springa ut mitt i natten hade jag aldrig fått se denna vy.

Man kan verkligen inte vara mästare när man är nybörjare! Jag har alltid tyckt att tovning är lite halvjobbigt. Det ser så lekande lätt ut när andra gör det. Sen ska jag försöka och det har blivit ojämnt, oformligt, ljuset syns igenom på sina ställen och på andra ställen fastnar inte ullen alls.

Några grejer har jag gjort som jag varit riktigt stolt för. Samtidigt har mödan att tova tagit kål på lusten, när produkterna kastar sig mellan värdelös och användbar. Nu bestämde jag iaf för nytag. Och oh my god vad jag har skrattat.

Det skulle bli en lätt basker tänkte jag. Så jag klippte ut det där inre mönstret som ska se till att ullen inte fastnar och att det blir två lager (som sen ska bli runt och sen bli en basker). Bra tänkt.

Jag fick inte till den övre delen. Det var gapande hål där hjässan skulle vara. Täckt alltså. En basker med hål är inte så användbar. Ju mer jag la till ull för att lappa desto större blev den. Saken bara växte och växte. Det var definitivt ingen basker. Kanske en väska? Tog fram min hattblock och vips visade det sig att det var en slokhatt storlek extra large!

Ok, nya resultat betyder nya beslut. Bestämde hastigt att det var en slokhatt jag velat ha hela tiden. Men den var stört omöjlig att få att krympa kring huvudet och i den storlek den var nu var den som en lös balja på huvudet. Så jag tog ett drastiskt beslut. Har jag testat mig fram så här långt denna gången så får det gå så hela vägen! Har hittills inte vågat köra något i tvättmaskin med risk att förstöra det, men nu krävdes nya verktyg. In i maskin på skölj och centrifug.

Och vad kom ut?

En stenhård liten ragtime-hjälm. Hela den enorma slokhatten hade krympt till en liten kupolliknande hjälm med käckt litet brätte fram. Den är något kort i nacken vilket faktiskt visat sig vara till fördel för jag kan ha min hårknut med stort spänne utan att klämmas. Kanske att den behöver ett band för att bli lite tajtare kring huvudet, men jag kan intyga att den är vattentät så det förslår. Testade den på hundpromenad i värsta regnet och huvudet var varmt och torrt när jag kom in. Min lilla ragtime-hjälm är i min mening lika delar löjlig och gullig och jag tänker envisas med att bära den. Vad gäller tovning får jag öva bra mycket mer om jag ska kunna styra vad saker blir. En basker till väska till slokhatt till liten hatt är bara för stora svängningar för att man ska vilja ödsla med fin ull. Det sägs att basker ska vara det lättaste att börja med och jag får göra ett nytt försök. Kanske kan det bli hattar till alla hundar?

Jag har roat mig med att färga lite mera garn. Den här ullen kommer från mina får. Här ser man resultatet på ax till limpa – klippt, sorterad, tvättad, kardad, spunnen, färgad och då har det ännu inte ”blivit något”.

För det är nu man kan sticka, väva eller virka. Just de här garnerna är ganska tjocka för att sticka och virka så jag kommer att väva med dem. De ska bli nya trekantssjalar på min triloom. Se exempel på en triloomssjal i ett inlägg lite längre ned.

Färgerna blev höstigt fina – milda och lite avmattade – precis som hösten är. Trots all sin färgprakt ser man att löven förlorat sin kraft och att gräset inte längre kan mätta djuren lika bra. De gröna färgerna är så gröna och fina ännu på täkterna och i trädgården, men dovare och lite mindre glansiga – om ni förstår hur jag menar! Nu får jag börja para ihop mina garn med andra garner -vissa inköpta och industriellt tillverkade och vissa spunna av mig. Tycker det blir fint när sjalen har garn i olika textur och tjocklek. Sen är det också en prisfråga. En stor sjal vävd av bara hemspunnet skulle kosta så mycket att få har lust att betala. Det blir mer överkomligt om man blandar hand-med fabrikstillverkat. Tacknämligt nog mer spännande resultat också. Olika garn ger oväntade resultat när man lägger dem bredvid varandra. Det lär komma bilder på det senare under hösten.

Jag är ju vanare med lite snällare klimat. Hösten kan pågå långt in i november och kanske t om början av december enligt den inre årstidsklocka jag har. Här på gården har jag fått lära mig om helt andra vintrar. Den första vintern hade temperaturer som jag aldrig upplevt innan och den pågick, det året, i 5,5 månader. Jag trodde jag skulle dö. Det kändes under de så kallade vårmånaderna som att mitt liv hade blivit som i filmen där han katapulteras tillbaka till samma dag, samma vecka, om och om igen.

Sen har några vintrar varit snällare och andra har kommit med snö i oktober och det har legat kvar till april. Jag vet inte om man kan vänja sig. Det var en vår där snön låg kvar så länge att jag i flera veckor efteråt hade lite småångest på morgonen när jag skulle titta ut om snön kanske kommit tillbaka? I juni liksom. Nåja, så länge man har hus är det ändå ett hanterbart problem. Men jag tror att precis som vi har våra biorytmer – om man är morgonmänniska eller nattsuddare – så har man årstider som fungerar bra för ens kropp och själ och andra som fungerar sämre.

Här kommer i alla fall två bilder. En tagen på slutet av sommaren och den andra tagen nu, mitt i oktober! Ännu är det mild höst i år. Gräset är grönt även om träden är gula. Allt är vackert och luften känns både frisk och mild samtidigt.

Jag har längtat efter en långt utdragen höst känner jag. Tänk om den fick fortsätta ett tag till. I min längtan ser jag lugn utevistelse med hundarna, men i själva verket är väl en mild höst för att jag ska kunna fortsätta springa runt på gården med sista minuten fixotrix. Kanske det där gräset under hösamlaren skulle kunna hinna klippas en gång till? Who knows?

I somras insåg jag att jag behövde ett torrt skåp för mina trädgårdskuddar, kanske en förpackning servetter, myggspiraler, tändstickor osv. Jag hade provat med en plastlåda med lock men den höll inte för regnet och fukten. På något sätt kröp fukten in i lådan och servetterna var en klump papier mache.

Sagt och gjort. Jag hade en gratis träställning som ngn byggbutik kastat ut med sina engångspallar som jag använt som pedestal för blomkrukor. Den blev en bra grundstruktur för ett skåp.

Jag sågade vanliga tunna plankor till en fjällfasad. Byggde till en botten, en hylla och plastade in den nedre delen med ett gammalt duschdraperi.

Sen behövde jag plasta taket och spika fast ett till lager skivor, bredda framsidan med foder och hitta en dörr. Jag hade ett gammalt fönsterfoder som var halvruttet men som med lite sandning och olja blev riktigt bra som dörr. Baksidan av dörren var plast och framsidan en gammal spannmålssäck.

Och där var den färdig. Det går snabbt att kasta in soffkuddarna i den när regnet kommer och hyllan kan användas till enstaka verktyg som behövs snabbt under en dag.

Jag är överförtjust i detta skåp och särskilt för att dörren hamnade på sniskan. Också för att många brädor till skåpet valdes just för att de var ett steg före återvinningen. Med lite sandning och olja har de fortfarande ett syfte. Skåpet ser gammalt ut, vilket är det jag vill. Lite mer karaktär och patina än en trädgårdsplastkoffert för soffkuddar för dyra pengar. Den här kostade i princip ingenting och är mina ögon vacker. Hoppas du tycker det också!

Hösten är ullens tid. Egentligen är alla årstider ullens tid, men på hösten klipper man den finaste ullen på fåren. Den ullen som varit ute på fåret hela sommarsäsongen. Som tvättats av regnet och som inte samlat en massa bös från torrt hö under vintermånaderna. Det sitter ett och annat fröax på ullen och någon kardboll men i stort är det en väldigt fin ull. Mycket av vårullen går också att ta om hand men den kräver mer handpåläggning och är kanske mer begränsad i användningen.

Här i bilderna syns ull som handtvättats och sköljts några gånger. Som sorterats och nu kardas. Sen kardar jag ullen en gång till med handkardorna till sk rolags från vilka jag spinner. Då kan jag spinna både med slända eller spinnrock. När garnet är klart tvättar jag en gång till. Denna gången tvättar jag hårdare för att få ut alla sista orenheter. Sen kan garnet färgas eller användas au naturell!

Att färga ull är verkligen färgterapi. Jag älskar de här kombinationerna. De gör mig glad. Tycker om garn där färgerna är väl ihopblandade och tycker faktiskt hemskt illa om randiga garner. Ni vet där man tvinnar ihop en vit med en färgad? På engelska kallas det Barber’s pole eftersom frisörer brukade ha en sådan randig stång ute på gatan som signalerade vad butiken var till för. Många tycker om randigt och det är bra det också – skönt att vi kan tycka olika, tänka olika och känna olika.

När jag spinner med sländan använder jag ”ply on the fly” metoden för att få tretrådigt. Det betyder att jag spinner först en mängd ett-trådigt; sedan virar jag upp det på tummen och pekfingret i en ”fjäril” och sedan tvinnar jag tillbaka tråden på sländan genom en loop så det färdiga garnet har tre trådar. På det sättet har man ett färdigt tretrådigt garn på sländan när man är färdig och behöver inte rulla upp garn på olika spolar för att tvinna ihop. Min slända orkar nätt och jämnt med 50 gr av det färdiga tretrådiga garnet. Alla garner på bild är därför +- ngt gram 50 grams härvor.