Snälla är de oftast fåren, men lite väl mycket ”följa John” kan det bli. I morse när jag gick ned till hagen och deras stall syntes inte fåren någonstans. Jag visslade. Inget svar. Jag kikade in i ligghallen. Tomt. Visslade uppåt skogen igen. Ingenting. Hann redan få riktig panik när jag hörde ett litet förvirrat bräk och såg ett litet huvud på fel sida om den avskiljande vägg, mellan deras hage och en annan del av gården där jag helst inte vill ha dem. Ett får hade hittat ett hål i stängslet och gått ut. Går en ut så går en till och sen går alla. Så fungerar flocken. När de väl hamnat på fel sida kunde de inte komma på hur de hamnat där eller hur de skulle kunna ta sig tillbaka. Det är lite som magi i deras värld. Plötsligt befinner de sig på en plats de inte räknat med och ingen aning om vad man ska göra för att återställa allt.

Lyckligtvis behövdes bara lite sönderbruten knäckebröd i plåtburk för att få dem att ”följa madam” istället. Och så vips är de tillbaka i hagen. Där kan de lite parafraserat härma Hasse Alfredsson: ”…hur står det till, hur står det till, hur står det till” – Minns ni vem det var som tog sig ut ur hagen? Jo det var ju vi, för tio sekunder sedan, vi hade den här fällen på oss, det kommer vi ihåg!”. Ordning återställd.