Snälla är de oftast fåren, men lite väl mycket ”följa John” kan det bli. I morse när jag gick ned till hagen och deras stall syntes inte fåren någonstans. Jag visslade. Inget svar. Jag kikade in i ligghallen. Tomt. Visslade uppåt skogen igen. Ingenting. Hann redan få riktig panik när jag hörde ett litet förvirrat bräk och såg ett litet huvud på fel sida om den avskiljande vägg, mellan deras hage och en annan del av gården där jag helst inte vill ha dem. Ett får hade hittat ett hål i stängslet och gått ut. Går en ut så går en till och sen går alla. Så fungerar flocken. När de väl hamnat på fel sida kunde de inte komma på hur de hamnat där eller hur de skulle kunna ta sig tillbaka. Det är lite som magi i deras värld. Plötsligt befinner de sig på en plats de inte räknat med och ingen aning om vad man ska göra för att återställa allt.

Lyckligtvis behövdes bara lite sönderbruten knäckebröd i plåtburk för att få dem att ”följa madam” istället. Och så vips är de tillbaka i hagen. Där kan de lite parafraserat härma Hasse Alfredsson: ”…hur står det till, hur står det till, hur står det till” – Minns ni vem det var som tog sig ut ur hagen? Jo det var ju vi, för tio sekunder sedan, vi hade den här fällen på oss, det kommer vi ihåg!”. Ordning återställd.

Något som är alldeles underbart med att bo på landet är hur väl stjärnorna syns på himlen. I avsaknad av gatubelysning blir alla andra ljus så otroligt märkbara. Häromnatten lyste den växande månen över brygghustaket på ett alldeles underbart sätt. Trots allt stök i entrén från staketmålningen lyste hela huset och fasaden upp som en tableau. Som om Hollywood klivit in med megastarka lampor och belyst en filmscen. Hade inte en av hundarna behövt springa ut mitt i natten hade jag aldrig fått se denna vy.

Man kan verkligen inte vara mästare när man är nybörjare! Jag har alltid tyckt att tovning är lite halvjobbigt. Det ser så lekande lätt ut när andra gör det. Sen ska jag försöka och det har blivit ojämnt, oformligt, ljuset syns igenom på sina ställen och på andra ställen fastnar inte ullen alls.

Några grejer har jag gjort som jag varit riktigt stolt för. Samtidigt har mödan att tova tagit kål på lusten, när produkterna kastar sig mellan värdelös och användbar. Nu bestämde jag iaf för nytag. Och oh my god vad jag har skrattat.

Det skulle bli en lätt basker tänkte jag. Så jag klippte ut det där inre mönstret som ska se till att ullen inte fastnar och att det blir två lager (som sen ska bli runt och sen bli en basker). Bra tänkt.

Jag fick inte till den övre delen. Det var gapande hål där hjässan skulle vara. Täckt alltså. En basker med hål är inte så användbar. Ju mer jag la till ull för att lappa desto större blev den. Saken bara växte och växte. Det var definitivt ingen basker. Kanske en väska? Tog fram min hattblock och vips visade det sig att det var en slokhatt storlek extra large!

Ok, nya resultat betyder nya beslut. Bestämde hastigt att det var en slokhatt jag velat ha hela tiden. Men den var stört omöjlig att få att krympa kring huvudet och i den storlek den var nu var den som en lös balja på huvudet. Så jag tog ett drastiskt beslut. Har jag testat mig fram så här långt denna gången så får det gå så hela vägen! Har hittills inte vågat köra något i tvättmaskin med risk att förstöra det, men nu krävdes nya verktyg. In i maskin på skölj och centrifug.

Och vad kom ut?

En stenhård liten ragtime-hjälm. Hela den enorma slokhatten hade krympt till en liten kupolliknande hjälm med käckt litet brätte fram. Den är något kort i nacken vilket faktiskt visat sig vara till fördel för jag kan ha min hårknut med stort spänne utan att klämmas. Kanske att den behöver ett band för att bli lite tajtare kring huvudet, men jag kan intyga att den är vattentät så det förslår. Testade den på hundpromenad i värsta regnet och huvudet var varmt och torrt när jag kom in. Min lilla ragtime-hjälm är i min mening lika delar löjlig och gullig och jag tänker envisas med att bära den. Vad gäller tovning får jag öva bra mycket mer om jag ska kunna styra vad saker blir. En basker till väska till slokhatt till liten hatt är bara för stora svängningar för att man ska vilja ödsla med fin ull. Det sägs att basker ska vara det lättaste att börja med och jag får göra ett nytt försök. Kanske kan det bli hattar till alla hundar?