Jag är ju vanare med lite snällare klimat. Hösten kan pågå långt in i november och kanske t om början av december enligt den inre årstidsklocka jag har. Här på gården har jag fått lära mig om helt andra vintrar. Den första vintern hade temperaturer som jag aldrig upplevt innan och den pågick, det året, i 5,5 månader. Jag trodde jag skulle dö. Det kändes under de så kallade vårmånaderna som att mitt liv hade blivit som i filmen där han katapulteras tillbaka till samma dag, samma vecka, om och om igen.

Sen har några vintrar varit snällare och andra har kommit med snö i oktober och det har legat kvar till april. Jag vet inte om man kan vänja sig. Det var en vår där snön låg kvar så länge att jag i flera veckor efteråt hade lite småångest på morgonen när jag skulle titta ut om snön kanske kommit tillbaka? I juni liksom. Nåja, så länge man har hus är det ändå ett hanterbart problem. Men jag tror att precis som vi har våra biorytmer – om man är morgonmänniska eller nattsuddare – så har man årstider som fungerar bra för ens kropp och själ och andra som fungerar sämre.

Här kommer i alla fall två bilder. En tagen på slutet av sommaren och den andra tagen nu, mitt i oktober! Ännu är det mild höst i år. Gräset är grönt även om träden är gula. Allt är vackert och luften känns både frisk och mild samtidigt.

Jag har längtat efter en långt utdragen höst känner jag. Tänk om den fick fortsätta ett tag till. I min längtan ser jag lugn utevistelse med hundarna, men i själva verket är väl en mild höst för att jag ska kunna fortsätta springa runt på gården med sista minuten fixotrix. Kanske det där gräset under hösamlaren skulle kunna hinna klippas en gång till? Who knows?