Äntligen, efter alla dessa år, börjar arbetet med att avhysa kajorna. Det finns en fin öppen spis i den mellersta salongen som kan värma upp det anslutande köket på nedre våningen så att man skulle kunna nyttja brygghuset även under den kalla säsongen. Det har dock inte gått att elda på flera årtionden då kajorna haft skorstenen som sitt hem. Via köksventilen har jag kunnat dra ned några arma kajungeskelett tillsammans med annat bråte, men det är vida känt att kajbor kan vara robusta, så jag kan lova att där finns mycket mer att hacka loss.

Den här konstiga säsongen med karantän och jobb på distans har skapat ett lite underligt tempo. Å ena sidan har flera surdegar kunnat tas om hand tack vare mer tid hemma och färre externa distraktioner. Å andra sidan sitter alla som i ett vänteläge. Det sägs att vi vänder oss mera inåt pga det som händer. Ifrågasätter våra liv och våra livsmål och det kan tyckas att det är bra. Alldeles oavsett hur det blir. Att ibland ställa sig frågor om livets värde är bra.

På en mer trivial grund har jag glatts över att plattformen kring skorstenen kom först nu när årets kajbebisar hunnit flyga iväg. Det fick bli en till säsong av kajor på Jakobs.