Är man sötast i hagen måste man också ha ett fint namn! Svanhilda fanns som fornnordiskt alternativ men den lilla -ur ändningen enligt isländsk variant gör henne rättvisa, eller hur?!

Amela är trots sina unga år den vi nu tror träder fram som ledare. Kommer tackorna fram i en rad är det alltid Amela som tar ett eller flera steg ur ledet och kommer och hälsar först. Hon är ung vilket visar att det inte alltid är ”äldst som är äldst..”. Tyvärr finns inga foton på det men när hon var ett litet lamm brukade hon hoppa upp på sin mammas rygg och stå där i majestät. Lite äldre använde hon alla tackor som grodhoppsstativ för att komma fram till maten. Förra våren såg och också många tackor helt förfärliga ut i ryggpälsen där hon hade lyckats tova till dem med sina gratisskjutsar.

Sen har vi förstås Oskara. Gosig som få. Älskar att bli kliad. Snäll. Och en bra mamma.

Och sist för denna gången några närbilder.

En del av planerna inför flytten till landet var att lära sig att spinna men också att väva. Vilken tur då att det i närheten fanns en vävförening som tog emot nybörjare som får lära sig de ädla stegen av de erfarna och kunniga vävarna. I en sådan förening möts man av alla möjliga nya begrepp. Det är kontramarsch hit och cotolin dit och det är gubbatäcke, fattigmansdräll och kypert. För min del har de kreativa krafterna länge behövt fokusera sig på spinnandet och vad gäller vävningen orkade inte hjärnan kasta sig in för att hålla en ambitiös inlärningskurva, utan jag nöjde mig glatt med att väva det som var varpat och att hålla mig till trasmattor och att experimentera med ospunnen ull. Någon matta vävdes också i ullgarner tjocka som rep. Det var roligt att väva och det var också rogivande att hålla det enkelt. För att det ska bli det behövs bara att trådarna korsar varandra – över och under, över och under.  Tuskaft heter det. Det enklaste som finns.

Under tiden har jag städat och fått igång vävstolen i vävstugan i brygghuset. Rummet har det mest underbara eftermiddags- och kvällsljus och där är härligt att sitta.

Problemet än så länge är uppvärmningen till huset vilket innebär att vintersäsongen gör vävstolen obrukbar. Då har jag istället äntligen fått den moderna vävstolen ihopmonterad inomhus och har med den vävt lite olika projekt.

Nu finns en liten bordsvävstol och en gammaldags bandväv införskaffade så jag känner att de spunna garnerna kommer allt mer att testas i en hel process. Från att hjälpa lammet till världen och mata fåret till att hantera den klippta ullen (sortera, tvätta, tesa, karda, spinna, färga) till att hitta det rätta projektet för ullen. Lyckas man förena rätt fibrer med rätt projekt blir produkten lyckad och då kortas den där sträckan av mellan nybörjare och expert. För det är alldeles för enkelt att se på experterna som väver med sjuttioelva trampor och tänka ”dit kommer jag aldrig” och bli fullständigt skrämd och avskräckt. Inte kan mina produkter duga till något är en viskning som finns där tills att kombinationen av de rätta fibrerna med den rätta idén infinner sig och då kan en enkel tuskaft vara en underbar väv. En sjal, halsduk eller kanske löpare? Ibland finns det vackra i det enklaste.

Jag märker ändå att den där målbilden ”jag kommer aldrig att orka lära mig det där svåra” flyttas omärkligt hela tiden. Plötsligt har man varpat helt själv och plötsligt har man börjat intressera sig för mönstervävning. Ett hantverk har inte en ände – du kan alltid lära dig mer och även när du tror att du inte är sugen på att testa dina gränser sugs du in.

…länge leve drottningen?

Så kom då den dagen när vår matriark, Mektild, visade att hon inte orkade. En 13 år gammal tacka är en mycket gammal dam. Dock hade hon så tydligt ända in till denna dagen visat att hon är ledartackan. Bakpartiet hade blivit stelare och damen magrare men kom det en oönskad bagge in i hagen fick han en smäll och bråkade tackor så gick hon emellan.

Vi har bevakat henne för att försäkra oss om att hon inte rörde sig som hon hade ont och att blicken ständigt skulle vara klar. I morse kom hon fram och blev kliad under hakan till frukost. Två timmar senare låg hon ohjälpligt på marken och hade inte orkat resa sig. Med stöd kom hon upp och åt med begär knäckebröd men stapplade lite och ville gärna lägga sig på knäna. Efter mera knäckebröd och sedan med nosen i kornhinken fick hon den snabba förlösande bulten.

Jag har faktiskt inte sett en så fridfull tacka någon gång. Vi är både lite ledsna och lättade. Ledsna givetvis för att hon varit fårens ledare i 6 år och lättade för att hon fick komma bort när hon visade att det inte längre var bra. Precis som det ska vara. Nu får vi avvakta och se vilken drottning som kliver fram. Vem blir ledare i detta tomrum?

Tack Mektild. ❤