Åsenfår tillhör allmogefåren. Just denna typ av får påfanns på 1980-talet i Åsen, Dalarna. Då var de också utrotningshotade och har varit föremål för systematiskt genbanksarbete sedan dess med stöd av Svenska allmogefårföreningen. Numera finns det så många besättningar av Åsenfår att man inte längre (eller för närvarande behöver vara så orolig).

Det speciella med allmogefårens ull är att den ofta är mångsidig i t om en liten flock. Lammullen och tackullen skiljer sig bland alla får förstås. De förstnämnda ger mjuk ull och de äldre djurens ull kan istället vara lite sträv pga märghåren eller täckhåren. Med allmogefår är det dessutom så att de varierar. Vår Runa och Ödgärd t ex har alltid haft en lite smålockig och krusig ull som känns väldigt mjuk och gosig. Alfhilda och Ärngunna har haft lite silvertonade, rakare och silkiga lockar. Mektild med sina märghår och ett alldeles dunigt underull ger mjuka och samtidigt hållbara garn.

Ullen kan spinnas en, två eller flertrådig. Den kan spinnas till ett hållbarare vävgarn eller ett fluffigt halsduksgarn. Finessen med att hålla får i allmogen var att man med hjälp av en liten flock kunde sortera ut sitt sockgarn (hållbart!), underklädesgarn, tröjgarn osv. Det sämsta kan nästan alltid tovas och filtas. Här följer några foton på några av sommarens garner.

Ett entrådigt garn som kan användas både till att väva och sticka med.

Här kan man se garnets ”studsighet”.

Här har jag spunnit otvättad ull direkt från lock och mycket löst dessutom. Det fluffade till sig ordentligt vid tvätt.

Detta är blandad ull, färgad med Herdins ullfärger och spunnet som konstgarn med både lite lintrådar, köpegarn med någon paljett och lite smått och gott.

Denna härva består av 50/50 Åsenull och Angorafibrer. Resultatet är ett kompakt och mycket varmt garn som är mjukt och kan ligga direkt mot hud om man vill.

Spånad är både lugnande och kreativt. Den som ännu inte provat har något att se framemot!

När vi flyttade till gården var den yttersta änden av det fina stallhuset alldeles vint. Det berättades att det ”kalvat” sedan årtionden tillbaka. Det fanns olika teorier om varför: vattentrycket från de underjordiska vattentäkterna flödade fram vatten under huset och underminerade det; stenfundamenten tryckte på från innergårdssidan så att fasadsidan mot vägen inte orkade hålla emot; det saknades hängrännor så vatten fått frysa in i marken och expandera och orsaka tryck; och, huset hade ett tröskverk som utsatt det för stora påfrestningar vid vridningarna… Ja, hur det nu förhöll sig med alla dessa möjligheter var det uppenbart att något behövde göras. Vi började kalla den änden av huset för den ”fördömda delen”.

Under de första två åren skedde också ytterligare försämringar. Det verkade som att vatten nu verkligen hade börjat flöda under huset och spolade bort mark och stöd. Något behövde göras snabbt. Många som uttryckte sina idéer om huset ansåg att det bara skulle rivas i den delen och byggas upp på nytt med annat mer praktiskt. Många är också de stall som fått moderna påbyggnader med tak som vetter vinkelrätt i annan riktning och som är väldigt annorlunda till sitt utseende mot de ursprungliga Hälsingegårdsstallen. Vårt hus är symmetriskt och har en gång i tiden varit ett tämligen ståtligt stall med sina två fönsterkupor i vardera änden. Huset syns tydligt över täkterna och det går helt enkelt inte att se vad för slags byggnad skulle ersatt den sista fjärdedelen av huset om det skulle byggts om. Dyrt hade det också blivit med rivning, bortforsling, bygga upp markfundament för nytt bygge och ovanpå det allt nytt material som hade behövts införskaffas för att bygga nytt. Allt det för något sämre? Aldrig i livet.

Till slut kom tips om en speciell grupp som lyfte hus. De kom och monterade tryckbalkar med inbyggda domkrafter som tryckte upp huset. Det knakade ordentligt då och några dagar efter när huset justerades med 40 cm. Tänk er det. Att trycka tillbaka ett hus som bågnat utåt med nästan en halv meter. Sen satt dessa balkar kvar länge länge.

Allt som handlat om stallet har tagit hundra år har det känts som. Tidvis har hoppet varit en fladdrande liten låga och ibland när de rätta kontakterna tagits mellan olika hantverkare har det igen känts som att nog ska detta stall räddas alltid! Joho. Eller nehe. Om man säger så här: Hälsingland har troligen mer än sin beskärda del av alldeles otroliga hantverkare som inte skörtar upp sina kunder eller bygger dåligt. (Iaf kan folket i stora städer avundas..) Istället är de tillmötesgående och verkar utgå från en princip om att ”gör vi bara bra nu så blir det bra sen.”  Problemet är när en liten kund med ett förhållandevis litet uppdrag ska få två-tre självständiga entreprenörer eller hantverkare att enas om samma dag!

Till slut efter många och långa dröjsmål var huset stadigt igen och domkraftsbalkarna borttagna och t om syllen på innergårdssidan var bytt. Då hade hela understallet fått tömmas på alla de allmogeredskap som fanns där (vagnar, harvar, högrindar, flak av olika modeller, timmervagnar, kyrkosläde, vagnshjul och vad som känts som oändliga mängder hässjeror och stolpar.)

Det grävdes en vallgrav som både fick avrinningsrör och grus som paddades. Fundamentstenarna har fått specialbeställda stålvinklar för att fästa huset bättre och snedsträvor i stål stöttar upp huset ifall det skulle få för sig att börja kalva igen. Det är ingen byggnadsvårdsmässig uppstyltning men vi formligen älskar hur stålet möter Hälsingeträet i en sorts futuro-antik kombination.

Nu pågår ännu att gjuta färdigt kanterna framför stalldörrarna och fixa dit en bro av något slag.

Även om berättelsen kändes lång är den en kort version av hur detta tagit form under de senaste åren. Nu har vi full ägo av hela brygghuset med sin snickardel, stall och höskullar. Det må gå långsamt fram men nu kunde vi iaf se att det hände något. Nu kan man börja planera för fönsterreparation och fasadvård och den fördömda delen behöver ett nytt namn. Bara det ni.