Mektild är den äldsta av tackorna och den mest tillgivna. Hon ska nu få gå i pension vad gäller lamm, även om hon varit en otrolig mamma. Det sägs att de bästa mammorna är magra för de ger sina lamm allt och det stämde med Mektilds senaste lamning. Jasmine, hon försåg sig länge efter att hon egentligen inte längre behövde det.

Så Mektild och jag hade vår egen lilla ritual. När jag skulle in i mjölkrummet där kraftfodret finns fintade Mektild sina medsystrar varje gång så hon lyckades ensam slinka in efter mig in i rummet. Där kunde hon sen i lugn och ro få äta kraftfoder utan buffel och utan girigt lamm.

Hennes ull är en blandning av det mjukaste fluffet i ljusa, gråa toner blandat med svarta långa raggiga täckhår. Jag spann en entrådig av både täckhåren och underullen och då blev resultatet detta lite metalliskt stålgråa. Mjukt är det. Mektildfluff.

Den nyinköpta röjsågen dog nästan genast mitt i allt som skulle göras, röjas och rensas i både trädgård och hagar. Trädgården skulle denna sommar få återkomma som oas efter förra sommarens oändliga mängder byggbråte som täckte allt. Vad vi burit och sorterat av takpapp, spikar, läkt, plåt, brädor och brädor och brädor! Krupit runt och plockat skruvar och spikar. Allt var rensat och nu skulle röjsågen ta det längsta för att gräsklipparen skulle kunna komma fram….ja, så var det tänkt ja. Men så var det där med den där sågen då.

Men då kommer Bonanza-tackorna rusandes och arbetar idogt med allt långt gräs! Vem har sagt att får bara äter det gottigaste fräscha? Kan man dessutom komma åt något litet äppelträdsblad är ju lyckan all!